Som vi har nämnt på Japanbloggen, så är julen och nyåret inte riktigt samma sak som i Sverige. Man kan säga att de fyller de motsatta funktionerna jämfört med västvärlden. På julen (som inte är röda dagar i Japan) så har man partaj med kompisar eller dejtmiddag med flick-/pojkvännen. På nyåret, då nästan alla har ledigt, åker man hem till föräldrahemmet och sätter sig under en kotatsu och tittar på TV och äter två saker: dels mandariner och dels o-sechi, den traditionella japanska nyårsmaten.

O-sechi består av fisk och skaldjur, fiskägg, ägg, bönor och en mängd olika grönsaker, antingen kokta eller inlagda. Inget kött alls, om man ska vara traditionell. Det brukar gå till så att man antingen gör det hela hemma (tar en hel arbetsdag) eller, vilket nog är det vanligaste idag, köper hem ett färdiglagat set. Man använder ofta väldigt bra råvaror och då det dessutom kräver mycket manuellt arbete blir det inte billig mat. Ett set som räcker till hela familjen kan lätt gå loss på två-tre svenska tusenlappar.

Detta är mat som äts kall och den håller sig under hela nyårshelgen, så det är i princip den mat man äter under hela helgen (en mening med detta är att makan/modern ska få ha ett par helt lediga dagar). Till o-sechi serveras det också oftast varmt ris och en varm soppa som kallas o-zoni som innehåller mochi, en sorts knådade risbullar. I Kanto-regionen (där Tokyo ligger) är det oftast en klar japansk buljong medan det längre söderut nästan undantagslöst handlar om en soppa gjord på vit miso.

Idag är man inte lika traditionsbunden som förr, och det är ganska många som efter en eller två dagar väljer att gå ut och käka något helt annat någon av måltiderna.

Jag ser fram emot svärmors o-sechi under nyårshelgen nere i Nara. För övrigt den enda ledighet som Japan och Sverige har gemensamt.