Den 14:e februari är det dags igen - Valentine’s Day i Japan. Mer än något annat innebär det att den japanska chokladbranschen (och några få utländska aktörer) förväntas kapa åt sig en stor del av årets omsättning under dessa veckor före den stora dagen. I skrivande stund finns det inte en enda närbutik, ett enda snabbköp eller varuhus som inte har ett eller flera veritabla berg av choklad till försäljning. Allt från billiga chokladkakor till dyra presentaskar med finaste belgiska chokladen. Priset och kvaliteten bestäms av vem som chokladen ska ges till. I Japan är det ju så funtat att det är damer som ska ge choklad till herrar på denna dag. I de flesta fall handlar det om grabbarna på arbetsplatsen, och då blir det oftast billigare produkter; chefer får lite finare varor och i det fall damen är romantiskt involverad så blir det kanske t o m något hemlagat för att markera den speciella plats han har i hennes hjärta.

Det tråkiga - och jag vet att jag upprepar mig varje år - är att de nordiska chokladtillverkarna lyser med sin frånvaro. Även i övrigt är utlänningarna förvånansvärt inaktiva. Godiva, Lindt, Hersheys; jag har för mig att jag också sett Cadburys vid något eller några tillfällen.. Sedan finns det förvisso ett antal riktigt fina chocolatier-butiker från Europa med riktigt dyra saker, men det är alltså dåligt med utländska volymtillverkare. Och man undrar återigen varför? Denna månad före den 14:e februari är utan tvekan den mest intensiva chokladförsäljningsperioden någonsin och någonstans i världen. Nära nog 60 miljoner damer ska, eller ska vi säga måste, köpa choklad till minst en man vardera. Ska vi sedan konservativt räkna med att varje dam köper för en svensk hundring, så har vi där en nätt försäljningskaka på över en halv svensk miljard. Lägg därtill den generellt mycket positiva bild japaner har av Skandinavien, och succén borde vara given. Fazer, Marabou, Cloetta, Anthon Berg, med flera - kom igen!