När jag var liten - då jag ännu inte hade en aning om att jag skulle komma att bo mer än halva livet i Japan - åt vi inte så mycket ris i Sverige. Hemma åt vi ris en gång i veckan, då vi av någon anledning fick till vana att äta risgrynsgröt vid den något senare frukosten på söndagar. Detta slog aldrig fel. Risgrynsgröt med russin i och till detta knäckebröd med kokt ägg och kaviar. Den enda andra risrätten vi åt var istället återkommande med frekvensen en gång per år; det var den Ris à la Malta vi fick som efterrätt på julafton. I övrigt var det potatis i olika varianter som gällde, samt - givetvis - mjölkstuvade makaroner.
I Japan äts det också potatis, men här är den i princip jämnställd med andra rotfrukter, dvs den uppträder i ungefär samma mängd och med samma frekvens som t ex morötter i en rätt (undantaget är pommes frites till hamburgarna). Istället är det oftast ris man får till fisken eller köttet. Riset är oftast polerat och det uppträder nästan alltid som enkelt, kokt ris. Men det finns även varianter, och idag ska vi prata om en sådan: japansk risgrynsgröt, en rätt som påminner väldigt lite om den svenska varianten.
O-kayu är den enklaste formen av japansk risgrynsgröt. Här med sju sorters grönsaker till, så kallad nanakusa-gayu.
Foto: Rieko Mise
Bland det första man ger en japansk bebis som ska gå från modersmjölk till fastare föda är o-kayu, den enklaste form av risgrynsgröt man kan tänka sig. Det handlar nämligen bara om ris som kokats i rikligt med vatten, kanske med en gnutta salt i. Detta är också vanlig mat för äldre och sjukliga personer eller för dem som helt enkelt av olika skäl inte har så mycket aptit. Det är nämligen väldigt lätt att äta då det i princip enbart kräver att man kan svälja. Som mat för vuxna kräver det dock lite uppiffning för att bli intressant. Man kan äta det tillsammans med olika inlagda grönsaker och det kanske vanligaste tillbehöret är umeboshi, torkade plommon av den surare sorten. Det förekommer även, fast det är ovanligt, att man kan få o-kayu istället för vanligt ris till en i övrigt normal måltid.
Den andra varianten av risgrynsgröt kallas zosui (zååsui) och den är i min mening betydligt roligare. När man äter en gryta så blir det ju ofta kvar en hel del buljong med de mindre bitarna av grönsaker, kött, fisk eller skaldjur nere i grytan. Då brukar man ofta blanda ned lite kokt ris i grytlämningarna så att det helt enkelt blir en gröt av det hela. Smaken varierar alltså beroende av vilka ingredienser man haft i grytan. Om smaken inte räcker till då riset tillsats, kan man hälla på en liten skvätt ponzu (lätt och frisk sås av soja och någon citrusfrukt som t ex sudachi eller yuzu). Hackad salladslök som topping är också regel.
P.S. Risgrynsgröt är en vanligt förekommande rätt i hela Asien, mycket varierande i smak beroende på vilket land och vilken region det handlar om. Asiatisk risgrynsgröt brukar på engelska oftast kallas congee, ett ord som kommer från tamilskan.