Furikake (振り掛け eller bara fonetiskt med hiragana: ふりかけ) är något man hittar i en majoritet av japanska hem. Ordet består av furu, att skaka eller strö i det här fallet, och kakeru, som i det här sammanhanget betyder lägga på, täcka över. Det handlar framför allt om torkade matvaror som behandlats och blandats som ett mer eller mindre grovt pulver för att agera komplement och smaksättare till kokt ris. Den allra enklaste japanska maträtten är nämligen bara en skål vitt ris med något man strör ovanpå. Innehållet i furikake kan varieras i all oändlighet, men bland de ofta förekommande ingredienserna hittar vi sjögräs, sesamfrön, vallmofrön, shiso, wasabi, ägg, rödpeppar, bonito och lax. 

Det sägs att furikake uppfanns av en apotekare nere i Kumamoto på Kyushu någon gång under Taisho-perioden (1912-1926). Det var från början ämnat att vara hälskokost, då han ansåg att befolkningen led av kalkbrist. Han blandade pulvriserade fiskben med rostade sesamfrön, vallmofrön och torkat sjögräs och saluförde det hela under namnet Gohan no Tomo (ご飯の友), “risets vän”. 

Om andra blev inspirerade av detta eller om det hela uppfanns av olika personer oberoende av varandra är okänt, men konceptet spred sig. Det hela fick olika namn av olika tillverkare i olika regioner, och exakt när benämningen furikake började användas är oklart, men ordvalet cementerades för all evighet när Nationella Furikakeförbundet bildades 1959.

Om man på det kokta riset med påströdd furikake tillsätter grönt te, får man ochazuke, också väldigt gott. Det är också mycket vanligt att man blandar furikake i kokt ris som man sedan formar till onigiri, de klassiska risbollarna. Detta ger då mycket smak åt riset även om inte har någon matvara i risbollens centrum som en onigiri oftast har.

Det råder idag en liten begreppsförvirring i detta sammanhang, då tsukudani, dvs inte torkade utan inkokta matvaror som man likaledes kan hälla ut på en skål ris, ibland kallas furikake. Tsukudani kommer från Tsukudajima (Tsukuda ö), en plats i vid Tokyo-bukten där fenomenet lär ha fötts någon gång under Edo-perioden, och ni från niru, som betyder koka, sjuda eller stuva. Här hittar vi allehanda grönsaker, kött, fisk och skaldjur som kokats in i soja, mirin och/eller socker och sake. Ibland förekommer även koji, den jästsvamp som används vid tillverkning av sake, soja och miso med flera produkter.

När du går in i ett normalt japanskt snabbköp kommer du att hitta ett flertal hyllmeter fyllda av alla möjliga furikake- och tsukudani-varianter. Söker man på furikake på japanska Amazon så får man fler än 5,000 alternativ att beställa. Det är med andra ord en av Japans allra vanligaste matvaruprodukter som dock är lite osynlig för många utländska besökare som enbart äter på krogen där furikake förekommer ytterst blygsamt. Kanske för att det anses vara alltför enkelt eller billigt, dvs inget man betalar för att få på krogen när det smakar likadant hemma.

Här ett litet urval av olika furikake- och tsukdani-modeller. Värt att testa någon gång med en skål ris och kanske lite inlagda grönsaker och en skål misosoppa till.

Framför allt de torkade varianterna är väldigt enkla och smidiga att ta med sig hem från en Japan-resa. Och furikake fungerar faktiskt bra med annat än ris också. Testa på spagetti, till exempel.