Förr i världen, när den japanska husfrun kokade riset i en panna av järn eller lergods på en vedeldad spis, var det ett omständligt arbete. Det var svårt att kontrollera värmen och damen fick i princip stå vid spisen under hela kokprocessen för att se till att riset blev varken över- eller underkokt.

Det fanns försök till elektriska riskokare även före kriget, men dessa var helt manuella så frun fick fortfarande vackert hålla manuell koll. Det var först 1955 som den första automatiska riskokaren började säljas, konstruerad av en underleverantör till Toshiba, så den fick givetvis en Toshiba-logo på skalet. Trots ett relativt högt pris så blev det en stor framgång och snart gjorde alla tillverkare av hushållsapparater riskokare. National (numera Panasonic), Mitsubishi, Hitachi, Zojirushi och Tiger, för att ta några exempel. De två sista var tidigare framför allt tillverkare av termosar och även elektriska sådana, så man hade viss vana av att hålla innehåll varmt, något man applicerade på sina riskokare. På 60-talet, när den japanska ekonomin började gå på högvarv, så gjorde de långa arbetstiderna att maken fick äta senare på kvällen, och då var det ju en enorm fördel att man kunde ha varmt ris tillgängligt även efter det att mamma och barnen hade ätit.

I den här videon från NHKs programserie Begin Japanology berättar man om den elektriska riskokarens historia och om hur man idag gärna lagar även annat än ris i den. Det är en omfattande redovisning för alla köksutrustningsnördar i läsekretsen (allt på engelska).

Efter att ha gått igenom ett antal elektriska riskokare från flera olika japanska tillverkare, som vi på intet vis varit missnöjda med, så har vi idag faktiskt en lergryta som är specialdesignad för att koka ris i. Man måste hålla koll på när det hela börjar koka kraftigt och sedan justera värmen, men det är inget större besvär. Det tjocka lergodset gör att värmen distribueras mera jämnt i grytan och det blir ett fluffigt och gott ris varje gång.