När denne skribent anlände till Japan i slutet av augusti 1982, så var dryckesvanorna något annorlunda än idag. Man tog även då ofta in en öl till att börja med, men sedan gick man i de flesta fall snabbt över till mizuwari, ordagrannt “vattenblandat”. Det som blandades med vatten då var övervägande billig japansk whisky. Var det en rik krösus som bjöd, så kom det istället fram något från Skottland, men whisky och mycket vatten skulle det hur som helst vara.

Det som dracks mest var den massproducerade whiskyn som fortfarande utgör den kommersiella stommen hos de stora destillerierna Suntory och Nikka: White, Kakubin och Old från Suntory eller Black från Nikka. 

Whiskyn gick dock lite ur modet under bubbelekonomin i slutet av 80-talet, då yenen var högt värderad och företagen skar guld med täljkniv. Att dricka billig japansk whisky var ju inte så lite genant då, så den tappade i popularitet för att ersättas av finare sorters konjak, dyra viner och champagne. När bubblan sprack i början av 90-talet så ville folk fortsätta med sina dryckesvanor, men med lägre priser. Vinimporten steg dramatiskt och idag är vin en av de allra vanligaste alkoholdryckerna. Man hittar t o m vin på många sushi-krogar.

På den lägsta prisskalan gav de sämre tiderna resultatet att shochu - japansk vodka - den gamla snorbilliga proletärdrycken - fick ett uppsving som fortfarande håller i sig.

Idag, sedan några år tillbaka, är whiskyn på god väg att återerövra och överglänsa sina fornstora dagar i Japan. Dels så har det återigen blivit poppis med utblandad, billig whisky, nu med sodavatten, sk “Whisky Highballs”. Dessutom - under alla dessa år då de japanska tillverkarna sålde billig whisky som ingen drack för smakens skull (den var ju till 70% utblandad med vatten), låg man nämligen och långlagrade single malt-whisky, fullt övertygade om att de skulle kunna utmana till och med skottarna med överlägsna produkter.

Och idag vet vi resultatet; japanerna skövlar världen på guldpriser för sin whisky och efterfrågan överstiger med stor marginal tillgången så prislapparna blir också därefter. 

Här har vi några exempel på hur dyrt det kan bli.. Den största prislappen hamnar på flaskor från Karuizawa eller Hanyu. Det första ett destilleri från orten med samma namn som producerade utmärkt maltwhisky. Man lade ned tillverkningen 2000 efter att ha tillverkat whisky i 50 år. Det andra är den direkta föregångaren till Chichibus Venture Whisky, ett litet destilleri utanför Tokyo som producerar konsekvent utmärkta drycker (Hanyu gick i konkurs och tunnorna togs över av sonsonen). Dessa två destillerier finns alltså inte längre, så det kommer inga nya flaskor, vilket ju då - tyvärr, kan man tycka - innebär att priserna drivs upp enbart av det faktum att flaskan är en investering som kommer att stiga i värde ju fler som väljer att dricka upp den istället för att spara den.

En flaska från Karuizawa gick för 128,000 USD på en auktion i Hong Kong för något år sedan (lagrad i 52 år och enbart tappad på 41 flaskor), och när en flaska öppnas för whiskyprovning i London, går en biljett loss på 6,000 pund…

Om vi tittar på priser över disk i Japan, så är de lägre (de finaste flaskorna går alltid till auktion) men det är knappast något för den som bara vill ha en virre framför TVn en vanlig fredagskväll. Den billigaste Karuizawa jag hittar kostar 17,000 kr och den dyraste betingar drygt 60,000 kr.

De två jättarna, Suntory och Nikka, gör ju också fantastiska saker med höga prislappar. De 30-åriga och t o m 50-åriga flaskor man släppt är numera svåra att hitta utanför auktionerna, men om man är nöjd med t ex en Suntory Hibiki som lagrats i "bara" 17 år så kan man hitta den för under 1500 svenska kronor.

Om man frågar denne skribent om hur nästa trend ser ut för alkohol från Japan, så tror jag på japansk vodka. Med ca 3,000 olika etiketter och med råvaror som sötpotatis, bovete, vete, ris och sockerbetor, så finns det en uppsjö av smaker att navigera bland. En relativt ny trend är fatlagrad vodka.. Inga dumma grejer.