De är mycket sällsynta, men ibland läser man västerländska matskribenter som tycker att Japan är överreklamerat som matland. Som är trötta på alla andra utlänningar som lyckligt suckar när de berättar om sina matupplevelser i Tokyo eller någon annanstans i landet. Som menar att “även solen har sina fläckar”, för att “det går faktiskt att hitta dålig mat i Japan!!” 

Ingen med någon längre erfarenhet av ätande i Japan har någonsin hävdat att allt är perfekt här, så det är en relativt stor öppen dörr som slås in av dessa personer som vi misstänker egentligen inte kan mat-Japan. Som är här då och då eller bor här under en relativt kort period. Som dessutom, eller just därför, aldrig lär sig hyfsad japanska. Recensenter som givetvis går på de fina stjärnbeströdda krogarna (som då också får mycket god kritik), men som inte har någon riktig kännedom om det stora flertalet restauranger som erbjuder minst lika stora kulinariska upplevelser men kanske med något enklare och billigare råvaror i en mindre lokal i en del av staden med lägre hyra. Givetvis utan Michelin-stjärna. Har man inte ett lokalt nätverk av läckergommar så kan det vara svårt att skilja agnarna från vetet ute på krogrundan en bit bort från lyxkrogarna.

Har man ingen större susning och bara knallar in på ett ställe, så är det med andra ord givetvis ett lotteri även här. 

Ett annat fenomen i restaurang-Japan som brukar kritiseras av den här typen av matskribent, är att hen förvägras inträde på krogen utan japanskt sällskap. Diskriminering! Ett jävla sätt! Förnedrande! 

Detta handlar helt enkelt om att japaner är mycket pinsamt medvetna om deras knaggliga eller för att inte säga totalt obefintliga kunskaper i andra språk än japanska. Om ingen i personalen pratar engelska, så vill man helt enkelt undvika pinsamma situationer för både sig själva och för kunden. Detta blir dock nu allt mera sällsynt, då den stora anstormningen av turister från framför allt övriga Asien gör att många krogar nu allt oftare har kineser eller andra asiater i personalen; personer som då ofta förutom sitt modersmål även besitter bättre engelska än japanerna. Samtidigt finns det ställen, ofta mindre och gamla, som har haft ett pålitligt och helt japanskt klientel i decennier, och här har man då mindre möjlighet att bli serverad utan kunskaper i språket.

Denna bloggs skribent ser inte alls japansk ut (även om släkt och vänner i Sverige vill påstå att just så är fallet efter snart 35 år i Japan), men om man kan japanska och genast visar att man kan japanska genom att t ex fråga “Vi är två som inte har bokat - finns det månne plats för oss?” så brukar det inte vara några problem. Under fler än 8,000 restaurangbesök under alla dessa år, har jag blivit förvägrad inträde två, högst tre gånger, och det var i början av tillvaron här, då japanskan ännu haltade. 

Kort sagt: Mat-Japan är absolut inte perfekt, men vi vill ändå hävda att den generella nivån på maten här ligger i absolut världstopp. Alla håller givetvis inte med, då vi alla är födda eller uppfostrade med olika smaklökar. Vi hade som exempel en större och helt manlig delegation från Sverige för något år sedan, och en av topparna i gruppen föll nästan i gråt efter några dagar med enbart japansk eller asiatisk mat. “Kan vi inte äta riktig mat någon gång!!?” utbrast han med förtvivlad röst, och när vi andra bad honom definiera “riktig mat” så blev svaret - och den dagens lunchställe - McDonalds.